Varför bytte bondeförbundet namn
Från ingick Centerpartiet tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna i den borgerliga Alliansen som efter valet styrde Sverige. Centerpartiet, eller som det hette då, Bondeförbundet, föddes ur ett upprop, "Bröder låtom oss enas", av Carl Berglund i tidningen Landsbygden Nu skulle ett parti bildas för att helt och hållet tillvarata landsbygdens intressen och förbättra böndernas villkor.
Sju år senare tog partiet plats i riksdagen. Några socialistiska ambitioner fanns inte hos bondeförbundet - ändå var det mot socialdemokraterna partiet under de följande decennierna vände sig för att söka samarbete. Redan gjordes en uppgörelse. I utbyte mot att bondeförbundet stödde Per Albin Hanssons stimulanspaket fick jordbrukets prisregleringar vara kvar och till och med utvidgas.
Det var genom den här uppgörelsen som begreppet kohandel myntades. Under krigsåren ingick Bondeförbundet i samlingsregeringen. Bondeförbundets ledare hette Axel Pehrsson-Bramstorp. Han ställde helhjärtat upp på samlingsregeringens neutralitetspolitik.
SR Minnen: Från gödselhögen till Stureplan
Andra bondeförbundare var mer kritiska mot att Pehrsson-Bramstorp inte tillräckligt hårt drev böndernas frågor utan i stället lade tonvikten på böndernas stora betydelse för folkförsörjningen. Kärleken till jorden fanns där, hela tiden och många var de pokaler och utmärkelser han fått under åren som jordbrukare. Axel Pehrsson-Bramstorp hade börjat som liberal men när han började tycka att liberalerna saknde en klar linje när det gällde närings-, social och kulturpolitik blev han bondeförbundare.
Visserligen var Bondeförbundet ett intresseparti för bönderna men som Pehrsson-Bramstorp såg det var den ideologiska drivkraften för partiet att alla skulle få det bättre. Det bästa och lyckligaste landet, menade han, vore om man kunde undvika att vissa grupper levde under mycket svåra förhållanden. En ökad satsning på att förbättra böndernas villkor skulle även även spilla över på andra grupper, sa Axel Pehrsson-Bramstorp när han fick besök på sin gård i Skåne av radions Lennart Dansk.
Han berättade också att han från början haft helt andra framtidsplaner än politik. När man lyssnar på Axel Pehrsson-Bramstorp och hans politiska vision om ekonomisk trygghet för alla medborgare, inte minst pensionärerna, känns det inte så konstigt att samarbetet med socialdemokraterna fortsatte under större delen av femtiotalet. Under åren till styrdes Sverige av bondeförbundare och socialdemokrater i en koalitionsregering.
Det blev ATP-frågan som gjorde slut på samarbetet. Efter folkomröstningen splittrades regeringen. Så här kommenterade Gunnar Hedlund i Ekot partiets beslut att lämna regeringen. En anledning var att i takt med att städerna växte och bönderna minskade i antal så tappade partiet också väljare. Partiet sökte precis som nu nya vägar. Tonen mot socialdemokrater skärptes och ideologiskt sökte sig centern mot mitten och närmade sig folkpartiet.
Här togs tydligt avstånd från socialism och statlig styrning. I stället ville mittenpartierna ha vad de kallade en social framstegspolitik. Mittenpolitiken lockade tillbaka väljarna och blev centerpartiet under ledning av Gunnar Hedlund riksdagens näst största parti — en ställning partiet behöll under hela talet. Men vad var då centerpolitik? Den frågan ställdes i programmet Tidsspegeln i samband med partiets riksstämma när Thorbjörn Fälldin efterträdde Gunnar Hedlund som ny partiledare.
Centerpartiet lokalt
Gick det att facka in partiets ideologi som konservativt, liberalt eller socialistiskt? Eller var den så kallade centerismen en blandning av alltihop? Samvetsfrågan gällde kärnkraften. Miljöfrågorna hade blivit en allt viktigare del i centerns politik. Kärnkraften var en hjärtefråga men också partiets akilleshäl. När partiet efter valsegern bröt sitt löfte om kärnkraftsavveckling kom svekdebatten.
Priset för att kunna samregera med de andra borgerliga partierna var att Fälldin backade från sina tidigare så tydliga krav. Men trots kompromisser gick åsikterna om kärnkraften för mycket isär inom regeringskoalitionen. Thorbjörn Fälldin som blivit den första borgerliga statsministern på 40 år lämnade posten efter två år. Ytterligare ett år senare och efter ännu en borgerlig valseger var han dock tillbaka som statsminister.
Men inte heller under denna valperiod kunde de borgerliga partierna komma överens. Kärnkraftsfrågan hade visserligen avgjorts genom en folkomröstning men nu var det skattefrågan som splittrade. Det sex år långa borgerliga styret kom att präglas av olika minoritetsregeringar.