Linbana växjö
Banan ligger verkligen i vildmarken, djupt i den småländska skogen, 50 km norr om Växjö. Kalklinbanan Forsby-Köping var en 41,2 km [ 1 ] lång transport linbana för kalk som gick från Forsby kalkbrott i Södermanland till Köping i Västmanland. Linbanan invigdes och gick genom kommunerna Vingåker , Katrineholm , Eskilstuna , Kungsör och Köping. Slutdestination var fabriken vid hamnen i Köping, där det tillverkades cement fram till [ 2 ] men numera [ när?
Då den byggdes var banan Europas längsta, [ 3 ] och från fram till rivningen världens längsta [ 4 ] fungerande linbana. Rivning av Kalklinbanan påbörjades av ägaren Nordkalk den 26 juni , då den kördes för sista gången för att samla in korgarna som skrot. Kablarna började monteras ned i augusti samma år. Rivning av stolparna påbörjades i slutet av Det invigdes den 26 maj och är beläget vid före detta mellanstationen Malmberga i Västermo socken.
Linbanans konstruktion och automatik beskrivs i en bok med Knut Barr som huvudredaktör. I Österåkers socken i Vingåkers kommun mellan sjöarna Hjälmaren och Öljaren , vid linbanans ena ändstation, ligger Forsby kalkbrott. Marken ägdes från början av Forsby säteri som bröt kalk för husbehov. Idag [ när?
Linbanan byggdes — av AB Nordströms Linbanor på uppdrag av Skånska Cement , samtidigt med kalkbruket i Forsby och dess cementfabrik i Köping. En linbana visade sig mest kostnadseffektiv på längre sikt, vilket var viktigt eftersom transporterna vid denna tid utgjorde en väsentlig del av totalpriset för cementen som producerades. Sammanbyggt med linbanestationen i Forsby finns sju silor för grovkrossad kalksten.
Därtill finns maskinverkstad för linbanevagnarna, verkstad för truckarna, mekanisk verkstad för övriga maskiner, transformatorhus , smedja och gruvstuga rastlokal för arbetarna. Vid drivstationen i Malmberga finns banans andra verkstad. Där ligger också personalbostäder; tre hus precis vid stationen och ytterligare nio cirka en kilometer därifrån.
Personalbostäder uppfördes vid samtliga stationer i etapper mellan och Bostäderna såldes ut från företaget kort därefter, de sista Så småningom togs vid Kalkbrottsvillorna skötseln och ansvaret för vatten- och avloppsfrågor samt sophämtning över av Vingåkers kommun. Linbanans vagnar är formade som hinkar , och hänger på en bygel som kan tippas för att tömma innehållet.
Genom en friktionskoppling fästs de vid den rörliga draglinan som drar fram korgarna, och korgarnas fyrhjuliga boggier rullar längs den stillasittande bärlinan. Kopplingen lossas automatiskt vid mellanstationerna där korgarna byter draglina. Vagnarnas hjul var i början av järn, som senare ersattes med nylonhjul för att minska slitaget på bärkabeln och få tystare gång. På toppen av varje stolpe vilar bärkabeln i en kabelsko.
För att korgarna inte ska spåra ur måste bärkabeln vara fri på ovansidan och kan då inte hållas fast.
Europas längsta ziplinebana -ditt nästa äventyr Sweden Zipline
Bärlinan ligger ändå kvar i kabelskon tack vare vagnarnas tyngd och att varje sektion byggts spikrakt i sidled sett. I höjdled går det däremot bra med lutning, vilket låter banan följa terrängen på en höjd av 8—10 meter. Stolparna har inbyggd stege för att servicepersonal ska komma åt kabelskorna i toppen. Telefontrådar drogs längs med hela banan för kommunikation mellan stationerna.
Tidigare hade linbanefundament byggts i trä eller järn, men de här banstolparna tillverkades helt i armerad betong. Detta minskade behovet av underhåll, passade bättre in i naturmiljön och sparade järn som var en bristvara under andra världskriget. De göts på plats med hjälp av en förtillverkad, återanvändbar plåtform. För stolpar som skulle vara något högre förlängdes fundamentet som de stod på.
För mycket högre master, som de som korsar Hjälmaren eller Skellefteälven för linbanan Kristineberg-Boliden , byggdes specialstolpar.
Sweden Zipline
Specialstolparna är ihåliga med en yttre diameter på 2,6 meter och invändig trappa, gjutna med glidform. Toppen varierar något i utseende, men fyller samma funktion som toppen på standardstolpen. Stolparna är numrerade med tresiffriga tal där räkningen börjar om på nytt hundratal vid varje sektion. Tre typer av stationer ingår i systemet. Drivstationer , som med hk kW elmotorer driver en eller båda sektionerna som de förbinder.
Ändstationerna i Forsby och Köping där malmen lastades på respektive av, var också drivstationer. Vinkelstationer saknar motor, och byter bara vinkel på banan genom att skarva ihop två sektioner som drivs från andra sidan. Stationsbyggnaderna har stomme av järn, väggar av trä och tak av eternit. Draglinorna går i ändlösa slingor mellan stationerna, och hålls spänd med motvikter i ett torn i drivstationen.