Albert engström august strindberg
Beskrivning: Albert Engström ger ett utomordentligt övertygande porträtt av en ovanlig vanlig människa, generös och småsint, bitsk, och leende. Klicka här för mer information om boken. Den här boken är hämtad från Projekt Runeberg. Böcker kan vara maskinlästa utan korrektur. I Akademiska föreningen i Lund höll jag år ett föredrag om August Strindberg.
Jag valde det ämnet därför att han bott i Lund under en kritisk period av sitt liv och städse talade om det lundensiska kamratskapet med stor sympati. Jag extemporerade mitt föredrag och var mycket olycklig i två minuter. Men sedan märkte jag att studenterna voro på min sida och jag började tala som en kamrat till kamrater. Åtskilliga av mig högt uppskattade lundensare voro nog vänliga att be mig trycka föredraget, medan jag ännu hade de Strindbergska originalbreven i behåll, antagligen därför att de ett par gånger råkat glida ned från katedern, vilket betraktades som slarv med dyrbarheter.
Man trodde möjligen också att jag ämnade glömma dem kvar på mitt hotell eller någon annanstans. Jag har alla kvar och har skrivit detta med stöd av dem och ett ännu icke senilt minne. I Ästetiska föreningen i Uppsala talades något av åren eller man och man emellan om utgivandet av en publikation där föreningens skrivkunniga skulle få tillfälle att visa sina framfötter.
Men skalderna voro tunnsådda i Uppsala på den tiden och skrevo efter recept — claris exemplis — och ästeterna för övrigt lågo väl i tentamen, vadan det såg mörkt ut vid tanken på den eventuella skriftens tjocklek. Alltså beslöts, fortfarande man och man emellan, att skaffa bidrag av skalder, som redan lämnat universitetet.
Albert Engström
Jag åtog mig att i detta ärende vända mig till August Strindberg, som för tillfället befann sig någonstans i Stockholms skärgård. Jag fick omgående svar, åtföljt av ett rätt gammalt nummer av en fransk tidning där en artikel av honom fanns införd. Han sade sig icke kunna tillmötesgå vår önskan att få ett originalmanuskript, men han försäkrade att uppsatsen var okänd här hemma och att den med all säkerhet kunde duga för vårt ändamål.
De för vilka jag visade brevet tyckte i likhet med mig att hans svar var för nonchalant, även om vi voro unga gent emot honom, och dessutom hade ett par av oss händelsevis läst ifrågavarande tidningsnummer. Vi ansågo oss alltså åtskilligt förolämpade och jag återsände tidningen med några ord om vår besvikelse etc. Idén med den tillämnade publikationen rann emellertid ut i sanden, med all säkerhet till vår egen, förläggarens och allmänhetens favör, och jag glömde så småningom hela saken tills jag år fick ett högst underbart brev från Strindberg, där han bad mig förlåta att han en gång förolämpat mig.
Brevet var avsänt från Paris.
Albert Engström (1869–1940)
Han skrev att han förberedde en resa hem och nu var sysselsatt bland annat med att göra upp alla mellanhavanden med personer som han på något sätt behövde be om tillgift. Jag svarade genast att om han menade det brev han för flera år sedan skickat mig som svar på en kanske naiv anhållan om bidrag till ett arbete som sedermera aldrig utkom, så var det troligen jag som formulerat min och kamraternas desillusion på opassande och kanske pojkaktigt självsäkert sätt och således jag som förolämpat honom i mitt brev genom en ton som brast i vördnad för den äldre.
Gemensamma bekanta hade gjort mig ganska väl underrättad om den andliga depression, under vilken Strindberg då led och med hans ekonomi var jag likaledes förtrogen på grund av åtskilliga tavelaffärer, som jag lyckats förmedla åt honom i Paris åren och , dock utan att träffa honom personligen, vilket jag för övrigt aldrig försökte. Jag betraktade alltså hans brev endast som ett utslag av nervositet och förvånade mig att han över huvud taget kom ihåg Uppsalabagatellen.
Första gången träffade jag honom år i Furusund, där jag en kväll befann mig på genomresa till Finland. Han bodde där helt tillfälligt och hade som gäst Gustaf af Geijerstam, som sökte upp mig och ville arrangera supé på tre man hand. Jag kunde emellertid icke lämna mitt sällskap, i vilket bland annat en kemist befann sig, varför det arrangerades långbord på restaurangen och alla kommo med.
Efter supén, under vilken Strindberg och jag gjorde upp brevhistorien till ömsesidig belåtenhet, blev det kaffe och punsch och inom kort blev kemisten i tagen och överföll Strindberg med en massa tillvitelser såväl för hans guldmakeri och övriga vetenskapliga funderingar som för hans litteratur. Ju ivrigare och påflugnare kemisten blev, desto lugnare blev Strindberg för att slutligen dra sig helt och hållet inom sitt skal.
Det hela blev pinsamt och jag yrkade på uppbrott, fast Gustaf af Geijerstam som älskade och samlade sensationer höll på helafton. Strindberg var av min åsikt och den segrade så småningom. Någon tid efteråt befann jag mig med min hustru och min kamrat Anders Forsberg på Operakällarens terrass en förmiddag efter frukosten, då jag till min stora förvåning bland de vid den timmen fåtaliga gästerna upptäckte Strindberg i sällskap med en för mig obekant herre, som talade oavbrutet och alldeles upp i ansiktet på honom.
Strindberg drog gång på gång sin stol tillbaka för att icke komma i kroppslig kontakt med pratmakaren. Den andre flyttade efter. Kom till mitt bord. Han kom och hans tacksamhet var verkligen rörande. Hans sällskap, något slags litteratör eller vad han var, hade hemsökt Strindberg i hans bostad och tvungit honom att gå ut, han som avskydde stora restauranger och framför allt närgånget folk.
Men denne hade haft något hos sig som gjorde att Strindberg mot sin vilja och liksom hypnotiserad helt enkelt måste följa med. Och sedan äter vi på Anglais. Detta var en hemsk historia! Vi togo en droska till Hasselbacken. Strindberg var mycket nervös. Han berättade för min hustru att han nyss kommit från skärgården och blivit serverad hundmat i en familj — surmjölk — är inte det hundmat?
Han kände sig högst förfördelad och höll på att bryta ut vid tanken på den vidriga födan. Efter middagen på Anglais demonstrerade han sitt ryktbara stigma.